Svar på tal
Hej på er där ute! Ibland får man ångra att man skriver saker, det är fint att vissa bryr sig men iblanf vill man ha saker för sig själv.Och ja som jag skrev så orkade jag varken prata eller skriva om det.Och att det var för privata saker. det hela handlar om deprissionen jag har eller haft efter förlossningen. Trodde att den var som borta ett tag men det är den inte. Jag har tankar och funderingar varje dag, varje timme,varje minut och jag gråter mig oftats till sömns.När jag sitter där med Anton i min famn, ja jag är lycklig men samtidigt livrädd om jag skulle förlora han, det känns som att ja nu fick han överleva förlossningen, ja då lär han väl dö i plötslig spädbarnsdöd.Ja det är verkligen drygt. Det är därför jag är så trött hela tiden, för de få timmar man väl får sova så sover man inte BRA. Man sover orloigt och drömmer madrömmar nästn hela tiden. Tror de inte gått en natt utan att jag vaknat och att jag måste kolla om anton lever. Ja de tär på krafterna. Funderingar och tankar om Lovisa snurrar ständigt runt. Hur skulle det vara att ha en lillasyster?? hur skulle hon sett ut nu?? Ja tänk om man fick dra tillbaka tiden och ta hennes plats istället. Men ja mamma och pappa hade blivit ledsna vilket fall.Hur klarar man av att förlora ett barn??Jag skulle inte klara av det.Vad ska man då få hopp om att leva vidare?? Visst Alexander finns här hos oss men det skulle fortfarande saknas en hälft, hur kan man leva utan den hälften??
Jaja har fått tid till min barnmorska den 4 januari 2010 och ska nog ta upp hur jag känner då, men de känns som hon kommer idiot förklara mig en aning om vilka tankar och funderingar jag har. Hur kan jag känna så här??
Detta skrev jag den 23/11-2009
Depp depp depp
Men jag kan fan inte ens stava till depristion(?) Hur fan stavas det?? nu fick väl inlägget heta depp depp depp istället då eftersom att jag inte orkar slå upp i böcker osv på hur det stavas. Och nu i denna text så kommer jag garanterat stava det fel men ni vet ju vad jag menar för ord hoppas jag och då lär ni ju iallafall förstå lite av vad jag skriver.
Fick en kommentar av Jannicke, en otroligt fin och genomsnäll 2 barnsmor till lille Alicia 1 månad och Anton 2 år. Hon hade förstått att jag hade det jobbigt så jag svarade på kommentaren och kom på efter ett tag att om jag ska förklara hur allt ligger till så kommer stackarn få läsa en uppsats så därför skriver jag om min svacka här i stället. För det är ju ingen hemlighet längre att jag är lite nere och deppig. Så nu ska allt ut tänkte jag. För samtidigt är det ju så otroligt skönt att få skriva av sig åxå. men vissa saker som är alldelses för privata dom håller jag för mig själv, för jag vill ju inte blotta mig helt, då skulle jag ju kunna klä av mig kläderna och ställa mig naken på stan liksom. Och det är jag inte så jäkla sugen på om jag ska vara ärlig =)
Tror det fortfarande sitter i sen Anton föddes, att det gick så jäklans fort allt ihop, att min kropp inte alls hängde med i själva förloppet där inne. Och att Anton inte mådde någe bra så det blev lite panik där på slutet det rev liksom upp massa sår inom mig. Jag har konstant tänkt på Lovisa(min döda lillasyster) sen dess. Tänk om jag åxå skulle fått det slaget i ansiktet att Anton skulle dött eller att han var död. Ja det kan bara handla om sekunder sånna gånger. Det där kan inte jag koppla bort och det där spelas upp i mitt huvud hela tiden. Fast jag låg där och drog den där förbannade lustgasen så var jag livrädd. Jag kände mig så maktlös, ja jag kände mig som en liten skit som vem som helst fick trampa på.Och att det där läkaren sprang ut och in och varje gång fick man höra att det inte såg bra ut, ja det är inte sånnt man vill vara med om. Jag vill spola tillbaka tiden, ta det i min tackt och smällta allt där på plats. Jag var fortfarande skakig i kroppen när jag kom hem dagen efter och när det väl ville släppa ja det var då allt började. Jag blev så känslig för allt, minsta lilla och jag gråter men det värsta av allt är att jag inte längre kan visa mina känslor.Jag gömmer mig så ingen ska se. Jag sitter oftast på toan och gråter, ja ärligt talat så flera gånger om dagen sitter jag där inne. Varför?? Och varför så känslig just nu?? det är liksom värre nu än vad det var när jag var gravid!!
Eftersom detta rev upp ett sår i mitt hjärta så saknar jag Lovisa nått så enormt. Tänk om allt vore annorlunda, varför fick inte hon leva? Varföe ska ett litet spädbarn dö?? Räcker det inte med alla gammlingar som levt hela sitt liv?? Ja dessa frågor som jag aldrig kommer få några svar på. Och att veta att jag aldrig kommer kunna få den tid med min lillasyster som andra får med sina. Ja detta tar på krafterna så jag är ständigt trött och sliten, kan ha sovit 4 timmar och ändå känns det som att jag enbart har blundat till i någon minut bara. Så därför känns det som för mig att det kvittar om jag sover eller inte. Men sömn lär man ju ha annars pallar man inte mycket i vardagen.
Samtidigt så har Alexander haft feber och nu har han örininflamation så han är klängig och väldigt krävande, och det gör ont i mig att puscha iväg han hela tiden. Men när man sitter där och ger Anton mat och han bara klättrar på en så han klämmer både mig och Anton ja vart är det där bra tålamodet då?? det slutar med att man blir irreterad och puschar iväg han bara. Det känns så förbaskat fel. Och det gör ont i mig. Anton får man ha i famnen stort sett hela dagen ibland för han har ganska ofta magknip efter laktulosen som han får i ersättningen eftersom han blev så hård i magen och inte kunde bajsa annars. Så man får inte mycket gjort här hemma eller.Det finns hur mycket som hellst som ska fixas och donas men när ska jag hinna?? allt skjuts bara framför mig. Just nu känns det som att jag kommer typ få upp julsakerna lagomt till midsommar eller om inte senare. Det är tur att jag hinner sätta igång tvättmaskinen mellan varven här hemma iallfall, annars hade vi fårr gått nakna hela familjen snart. Så jag skulle vilja kunna dela mig i flera bitar så man kan vara lika mycket med Alexander som med Anton och samtidigt kunna fixa alla dessa triljoner saker som ska göras här hemma i hemmet åxå. Men nu går inte det så jag har fått bita ihop och mått dåligt över det åxå.
det blir som en gryta som kokar över och ändå fast det redan kokar över så slängst det i massa mer saker i grytan så det blir liksom kaos. Finns det en paus knapp så tryck på den nu!!! ja så känns det!
Så 2 barns schocken kom och den försvann. Nu vet jag hur det är och jag bara springer och springer, hinner inte ens göra mat. Så det har gårr flera dagar som jag har kommit på ja just ja nu är jag slö eftersom att jag enbart har druckit 2 glas vatten idag osv osv.
Men samtidigt jag har inte haft någon större mat lust heller men jag äter väl för jag lär ju äta. Men när ska det bli som förut?? När ska allt lugna ner sig?? Eller har det abra börjat?? KOmmer det bli värre??
Jag älskar mina 2 barn och det är inte dom som är problemet, nej det är jag. Jag måste hitta min livsglädje igen, ja jag måste hitta orken igen. Det är som att försöka köra en bil utan bensin. Det går inte långt då.
Mitt i allt detta så slår det mig att jag ahde kunnat varit 3 barnsmor nu vid detta tillfälle. Jag hade kunnat haft en son/dotter på 6 år åxå.Hur hade det varit då?
Ja varför förändras allt så jävla mycket?? varför kan inte man få ha saker kvar i sitt liv fast man får nya saker åxå??
Jag har kännt att det är så skönt att komma här hemmifrån för då kan jag iallafall släppa tanken på alla saker som måste göras. Men då kommer nästa panik, jag vill inte vara bland mycket folk, jag känner mig ostabil, jag känner mig så annorlunda. Känns som att alla kollar snett på en och pratar bakom ryggen på en när man gått förbi. Är det en känsla eller är det så? Jag känner mig som en uppblåst flodhäst som snart rullar fram. Jag som var så glad att det gick så bra med kilorna som rasade där i början, men sen tog det tvärstopp och nu då jo nu har man väl gått upp 2 kg igen skulle jag tro. Vågar fan inte ställa mig på vågen. Men jag vet redan att det är så. Kan man inte bara trycka in en vikt man vill nå och vips så är man där!! Jag orkar liksom inte hålla på hela tiden och just det där med vikten, jag vet ju själv hur svårt det är, jag hade ju hur många kilon som helst kvar från graviditeten med alexander kvar när jag blev gravid med anton. SÅ hur fan komme jag inte se ut efter denna gång??
Jag har aldrig brytt mig så jävla mycket om utseende och sånnt. Men har fått nått knäpp ihuvidet nu med vikt och utseende eftersom jag inte känner att jag duger. Jag känner att jag inte duger för någon längre. Och hur mycket jag än försöker få det bekräftat att jag duger så hittar jag inte det.
Jag kan bara hitta massa fel och jag hittar alltid orsaker till att jag inte duger.
Vem fan vill gifta sig med en SUPER överviktig tjej på 22år som har hängpattar ner till knäna och brisstningar över hela magen?? Ja vilken kille som hellst skulle väl skämmas att visas ute med mig.
Ja och så här hittar jag alla orsaker till att inte bli älskad:
- Marcus vill inte gifta sig
- När vi är ute så håller vi aldrig i handen
- Vi pussas aldrig inför folk
- Vi pussas inte hemma längre
- Vi kramas inte längre
- Vi myser inte längre
- Vi håller inte om varann längre
- vi pratar knappt med varann längre (spontan snack om hur dagen varit är det enda)
ja jag kan göra listan lång men varför det jag tycker den är nog lång som den är här.
Ibland har det slagit mig att jag kanske ska ta barnen och lämna marcus nu innan jag står där utblottad och lämnad själv. Skulle jag vilja vara ensamstående??
Vad är det bästa??
Just nu känner jag mig jävligt ensam ändå så ibland känns det som att det kvittar hur jag gör.
Men jag vet ju att JAG älskar han så otroligt mycket och jag vill ju vara en RIKTIG familj med han.
Hur ska detta bli??
Ja vad jag än tänker på så dyker det upp miljontals frågor.
Tänk om jag bara kunde ha någon som förstog en och som man verkligen kunde prata med. Men just nu så förstår jag mig inte själv längre.
Så ja jag vet inte men jag tror jag har fått någon förlossnings deprision. Men att prata med en barnmorska gör inte saken bättre, den skulle nog förvärra det hela. SÅ jag står kvar här och stampar och hoppas på att allt ska bli bättre att det kommer en vändning snart.
Och just detta med giftemål de vet jag att marcus inte vill och jag har nog svårt att acceptera detta eftersom det har varit min drömm sen jag var liten att få gifta mig.
Och därför tror jag att jag drömmer om det eftersom jag själv ej får vara med om det och det är därför jag tycker det visas på film/tv och tidningar hela tiden om bröllop. Ja är det inte konstigt vad ens undermedvetna kan göra.
nej nu har jag setat och skrivit i snart 50 minuter så det får räcka för jag har kramp i fingarna nu.
***************************************************************************************
Ja nu vet ni varför jag skriver som jag gör och en rubrik inne på fejjan behöver inte handla om liv och död. Och om jag inte redan skrivit om detta så ahde jag tänkt det annars hade jag aldrig skrivit så där. Men jag orkar ABSOLUT INTE prata om detta för jag bryter ihop varje gång, annars försöker jag hålla det inne sen slutar det med att jag sitter på toan och panikgråter så jag inte får luft.
mamma å papa är nöjda med alla sina barn!Och man kan leva vidare, fast man ha varit ien tragedi.Vi finns till för dej och det finns ännu mer proffshjälp att få genom kuratorer och psykologer.Det är inget fel att be om hjälp!Du är fin och du duger som du är!! Du är VÅRAN LINDA och är MYCKET ÄLSKAD!PUSS O KRAM FRÅN MAMMA O PAPPA.
Hejsan Linda, det är sara på facebook som du har son vän där.jag har gömt att berätta för dig att jag läser din blogg. Jag ska tala om för dig att du duger precis som du är, folk måste ta dig för den du är. Man ska inte behöva göra om sig för att folk ska tycka om en, antligen så tycker dom om en eller så inte. Men förstår dig, har känt så där många gånger jag oxå. Även om jag inte känner dig så verkar du vara en jätte go tjej. åh vi kanske kan ses med våra små någon gång skulle vara roligt dom är ju nästan lika gamla. roligt att lära känna någon ny. hör av dig finns om du behöver prata. Krama om !!
