Bättre sent än aldrig =)
Ja då sitter jag här igen och nu tänker jag verkligen skriva allt som jag tänkte göra sist men sen som vanligt så kom det massa saker i mellan.
Jo jag skrev om att jag är beroende och det är av en blogg. Jag skrev förut om en liten kille som heter Victor och han hade cancer. Tyvärr så dog han blott 1,5 år gammal i april. Varje gång jag var in och lästa om han och hans fina familj i aftonbladet så satt jag i timtal och grinade.Önskade på något vis att jag skulle kunna hjälpa dom, och fram för allt så var jag så förbannad att ett sånnt litet liv är tvungen att lämna sin familj alldelses förtidigt =( Det som jag blev mäst arg över just då var ju att dom fick bo på sjukhuset för lille Victor inte fick somna in hemma med sin familj och sina saker. Att han lärde sig prata,gå osv på sjukhuset. Varför inte låta han få sin sista tid i sitt egna rum? Sen av en renslump så hittade jag en blogg och det visade sig vara en vännina till Victors familj, och på hennes blogg kunde man kolla på en länk som spelade upp jätte fin musik sen var det bilder på fina Victor. Och jag satt där som vanligt och griande så jag fick panik för jag inte kunde andas efter ett tag. Sen hade hon länkat till Victors blogg och där är jag nu fast! Han mamma skriver om hur det är nu i deras familj och lägger även ut massa fina bilder på Victor och hans begrvning. Varje dag flera gånger om så är jag in och kollar om det kommit något inlägg.Fast att jag vet att jag sitter och gråter lika mycket varje gång. Och varje gång blir jag så frustrerad att jag inte kan hjälpa till, så det rätta för mig var att ge en slant till Victors fond. Men vad kan jag göra mer? Varför just han? Hela allt detta har gjort att det känns som en stor sten i mitt bröst och då kommer tanken. Hur känner sig inte då hans familj?!Tycker dom är starka som klarat sig igenom detta.Skulle vilja ge dom styrke kramar hela fmailjen!
Samtidigt så tycker jag att detta har fått upp ögonen på mig mer, jag försöker leva ut dagarna var för sig nu meed Alexander för han är ju i samma ålder nästan och jag vet att jag aldrig skulle klara av att förlora han. Blir tokig att bara tänka den tanken. Så jag har lärt mig att älska han mer än vad det går att göra, och jag vill inte missa en sekund med han. Nackdelen är väl att jag har blivit mer orolig över allt.
Och sen är det väl så att man är väldigt mycket mer känsligare nu när man är gravid också. Jag som är känslig fast jag inte har massa hormoner som spökar.
Nu har jag skrivit om mitt beroende och det kom ju lite sent, men de kom iallafall =)
det dök upp lite saker i mellan så jag fick lägga detta åt sidan för Alexander är prio 1 här hos oss.
Det började natten till torsdagen den 7 maj. Alexander spydde efter han fick välling på natten för han var hungrig, vissta han brukar kunna spy ibland så vi tänkte inge mer på de. Han gick som vanligt på dagiset på torsdagen och när vi skulle hämta han vid 2 tiden så spydde han upp all mat han hade ätit på dagiset. Sen så fick han varken i sig mat eller vätska för de kom bara upp på en gång.På lördagen så verkade det lite bättre och han bettede sig inte som att det var magsjuka längre. Men fortfarande så fick han abra behålla mat och vätska i högst 30 minuter innan de kom upp igen.
Och på detta så har han haft 40 graders feber. På söndagen så började han bli mer och mer slö och vi försökte med allt.
På måndagen så kom jag hem efter jobbet och framor marie sa att han hade sovit hela dagen och när man kollade på han så såg han sjuklig ut. Han gick även ner 1 kg på 3 dagar så man såg revbenen i ryggen.Började räkna ut att vi var inne på 5 dygnet utan mat och vätska så vi ringde till vårdcentralen och vi fick komma in dit på en gång. dom kollade allt möjligt sen fick vi en remiss och dom sa åk in till akuten nu på en gång! Så det var bara att knalla hem och slänga in allt i bilen och fara in till falun. Som tur var så följde marie med in för jag får ju som sagt panik inne på sjukhus. Krppen börjar liksom skaka och jag mår inte alls bra. Väl där inne så gick det faktist mycket fortare än vad det brukar göra och läkarna där fick ju bevis på att han inte fick behålla varken vatten eller vätskeersättning. Så barn läkaren där på akuten sa att magsäcken troligt vis hade blivit infekterad och skadad när han hade spytt så mycket och därför stöter den bort all mat och vätska som kom ner. Så vi blev skickadde till lab för att ta massa blod prover. Alexander var så slö hela tiden så han låg antingen i vagnen eller i min och maries famn. Efter ett tag så fick vi veta att dom skulle lägga in han på avd 34 Och sätta in dropp omedelbart. Fick tag på marcus som jobbade och han skulle åka hem och packa med sig saker till mig och alexander för vi tog ju inget med oss för de var ju brottom in. Så mamma/mormor skjussade sedan in marcus till falun. Där inne på avd 34 blir vi isolerade på ett litet rum för en läkare klassar oss som magsjuka och det smittar. Kommer in 3 läkare som ska sätta dropp på han, men dom sticker och sticker han i över 1 timme och lyckas inte. Jag har aldrig mått så dåligt över att se mitt barn ligga där och plågas. det slutade med att dom gav upp och sa att vi skulle försöka få i han vad som helst. Hela den natten höll jag på och inte kunde jag sover efter att alexander somnade eller, de var barnskrik hit och dit, jag låg där på helspänn eftersom jag har fobi för sjukhus. Samtidigt som jag ligger där och kollar på min son som ser helt förstörd ut så brister jag i tårar. Marcus kunde inte vara kvar för han skulle jobba dagen efter så där låg man själv och var livrädd. Mitt i allt där mitt i natten så kommer den där snälla sköterskan in som var så snäll mot oss hela tiden. Hon såg att jag låg och torkade tårar och hon satt sig ner för att prata lite. Jag berättade att jag hade fobi för sjukhus och att jag är gravid och det börjar bli lite tungt.Vi kom överrens om att marcus skulle få sova kvar där nästa natt med mig för då skulle han inte jobba nå mer. Sen sa hon även att jag skulle försöka få in någon på dagen som kunde hjälpa mig. Så på tisdagen så kom marie inoch jag fick duscha av mig och vila lite. inte för att de hjälpte så mycket med den där duschen var välbehövd! Läkare sprang in och ut hela tiden den ena sa en sak den andra sa en annan sak och den tredje sa en tredje sak så man visste inget. Alexander blel bara dåligare och dåligare. Han hade inte kissat på 1 dygn och då började deras oroklockar ringa. Så vi fick på oss några timmar att få i han vätska annars skulle de bli sond matningen genom näsan.Vi höll på hela dagen timmarna gick så långsamt.
sen blev det byte av sköterskor och Läkare och vi fick en helt underbar läkare som verkligen förstog min frustation. Hon betämmde på en gång att vi skulle fortsätta försöka ge hen vätska och sen skulle dom prova sätta dropp igen. Och alexander fick syn på en MER flaska och det ville han ha så de var bara att springa bner till butiken och köpa lite flaskor och försöka få i han så mycket som möjligt. Han fick embla på hela kroppen för dom visste inte vart dom skulle hitta en bra ådra.Dom kunde lugna mig med att hon som skulle försöka sätta kanylen denna gång var specialist. Och om de inte skulle gå denna gång så skulle dom inte hålla på lika länge utan då skulle dom sätta in sondet på engång istället. Men vi fick i han massa MER men de räckte inte för han hade fort farande inte kissat. så precis när marcus kom in efter jobbet så började dom kolla vart dom skulle sätta kanylen. Och dom satt den i foten på första försöket!! Så dropp blev det och han somnade nästan på en gång. Sov hela natten gjorde han då och vi ficki han välling som han fick behålla sen på onsdagens morgon. man såg att han var piggare och att vätskedroppet hade gjort susen på han. Läkarna kom in sen när dom ahde rond och sa att vi skulle få åka hem den dagen!! har aldrig kännt mig så glad över att få lämna ett sjukhus =)
Vi kom väl hem vid 3 tiden på onsdagen och sen dess har det gått sakta med säkert framåt. Nu är han piggare och äter pencellin mot öron och ögon inflamationen han åkte på eftersom hans kropp var nedbruten.
Därför har vi varit lite off i några dagar, men vi är tillbaka nu och jag vill tacka för alla fina sms jag fått. Det har hjälpt mig genom dessa dagar och det gör mig glad och starkare när jag ser hur mycket Alexander betyder för alla nadra åxå.
Han är pigg nu och tycker om att få besök så igår komk mormor och morbror hit och alexander var överlycklig.
Så dörrarna står öppna! =)
Oj nu känner jag att jag har fått skriv kramp i armen och fingrarna. blev lite längre än vad jag trodde. jg som skulle skriva om graviditeten också, men de får bli i ett annat inlägg för nu ska jag vila lite.
Ha en bra dag!
Jo jag skrev om att jag är beroende och det är av en blogg. Jag skrev förut om en liten kille som heter Victor och han hade cancer. Tyvärr så dog han blott 1,5 år gammal i april. Varje gång jag var in och lästa om han och hans fina familj i aftonbladet så satt jag i timtal och grinade.Önskade på något vis att jag skulle kunna hjälpa dom, och fram för allt så var jag så förbannad att ett sånnt litet liv är tvungen att lämna sin familj alldelses förtidigt =( Det som jag blev mäst arg över just då var ju att dom fick bo på sjukhuset för lille Victor inte fick somna in hemma med sin familj och sina saker. Att han lärde sig prata,gå osv på sjukhuset. Varför inte låta han få sin sista tid i sitt egna rum? Sen av en renslump så hittade jag en blogg och det visade sig vara en vännina till Victors familj, och på hennes blogg kunde man kolla på en länk som spelade upp jätte fin musik sen var det bilder på fina Victor. Och jag satt där som vanligt och griande så jag fick panik för jag inte kunde andas efter ett tag. Sen hade hon länkat till Victors blogg och där är jag nu fast! Han mamma skriver om hur det är nu i deras familj och lägger även ut massa fina bilder på Victor och hans begrvning. Varje dag flera gånger om så är jag in och kollar om det kommit något inlägg.Fast att jag vet att jag sitter och gråter lika mycket varje gång. Och varje gång blir jag så frustrerad att jag inte kan hjälpa till, så det rätta för mig var att ge en slant till Victors fond. Men vad kan jag göra mer? Varför just han? Hela allt detta har gjort att det känns som en stor sten i mitt bröst och då kommer tanken. Hur känner sig inte då hans familj?!Tycker dom är starka som klarat sig igenom detta.Skulle vilja ge dom styrke kramar hela fmailjen!
Samtidigt så tycker jag att detta har fått upp ögonen på mig mer, jag försöker leva ut dagarna var för sig nu meed Alexander för han är ju i samma ålder nästan och jag vet att jag aldrig skulle klara av att förlora han. Blir tokig att bara tänka den tanken. Så jag har lärt mig att älska han mer än vad det går att göra, och jag vill inte missa en sekund med han. Nackdelen är väl att jag har blivit mer orolig över allt.
Och sen är det väl så att man är väldigt mycket mer känsligare nu när man är gravid också. Jag som är känslig fast jag inte har massa hormoner som spökar.
Nu har jag skrivit om mitt beroende och det kom ju lite sent, men de kom iallafall =)
det dök upp lite saker i mellan så jag fick lägga detta åt sidan för Alexander är prio 1 här hos oss.
Det började natten till torsdagen den 7 maj. Alexander spydde efter han fick välling på natten för han var hungrig, vissta han brukar kunna spy ibland så vi tänkte inge mer på de. Han gick som vanligt på dagiset på torsdagen och när vi skulle hämta han vid 2 tiden så spydde han upp all mat han hade ätit på dagiset. Sen så fick han varken i sig mat eller vätska för de kom bara upp på en gång.På lördagen så verkade det lite bättre och han bettede sig inte som att det var magsjuka längre. Men fortfarande så fick han abra behålla mat och vätska i högst 30 minuter innan de kom upp igen.
Och på detta så har han haft 40 graders feber. På söndagen så började han bli mer och mer slö och vi försökte med allt.
På måndagen så kom jag hem efter jobbet och framor marie sa att han hade sovit hela dagen och när man kollade på han så såg han sjuklig ut. Han gick även ner 1 kg på 3 dagar så man såg revbenen i ryggen.Började räkna ut att vi var inne på 5 dygnet utan mat och vätska så vi ringde till vårdcentralen och vi fick komma in dit på en gång. dom kollade allt möjligt sen fick vi en remiss och dom sa åk in till akuten nu på en gång! Så det var bara att knalla hem och slänga in allt i bilen och fara in till falun. Som tur var så följde marie med in för jag får ju som sagt panik inne på sjukhus. Krppen börjar liksom skaka och jag mår inte alls bra. Väl där inne så gick det faktist mycket fortare än vad det brukar göra och läkarna där fick ju bevis på att han inte fick behålla varken vatten eller vätskeersättning. Så barn läkaren där på akuten sa att magsäcken troligt vis hade blivit infekterad och skadad när han hade spytt så mycket och därför stöter den bort all mat och vätska som kom ner. Så vi blev skickadde till lab för att ta massa blod prover. Alexander var så slö hela tiden så han låg antingen i vagnen eller i min och maries famn. Efter ett tag så fick vi veta att dom skulle lägga in han på avd 34 Och sätta in dropp omedelbart. Fick tag på marcus som jobbade och han skulle åka hem och packa med sig saker till mig och alexander för vi tog ju inget med oss för de var ju brottom in. Så mamma/mormor skjussade sedan in marcus till falun. Där inne på avd 34 blir vi isolerade på ett litet rum för en läkare klassar oss som magsjuka och det smittar. Kommer in 3 läkare som ska sätta dropp på han, men dom sticker och sticker han i över 1 timme och lyckas inte. Jag har aldrig mått så dåligt över att se mitt barn ligga där och plågas. det slutade med att dom gav upp och sa att vi skulle försöka få i han vad som helst. Hela den natten höll jag på och inte kunde jag sover efter att alexander somnade eller, de var barnskrik hit och dit, jag låg där på helspänn eftersom jag har fobi för sjukhus. Samtidigt som jag ligger där och kollar på min son som ser helt förstörd ut så brister jag i tårar. Marcus kunde inte vara kvar för han skulle jobba dagen efter så där låg man själv och var livrädd. Mitt i allt där mitt i natten så kommer den där snälla sköterskan in som var så snäll mot oss hela tiden. Hon såg att jag låg och torkade tårar och hon satt sig ner för att prata lite. Jag berättade att jag hade fobi för sjukhus och att jag är gravid och det börjar bli lite tungt.Vi kom överrens om att marcus skulle få sova kvar där nästa natt med mig för då skulle han inte jobba nå mer. Sen sa hon även att jag skulle försöka få in någon på dagen som kunde hjälpa mig. Så på tisdagen så kom marie inoch jag fick duscha av mig och vila lite. inte för att de hjälpte så mycket med den där duschen var välbehövd! Läkare sprang in och ut hela tiden den ena sa en sak den andra sa en annan sak och den tredje sa en tredje sak så man visste inget. Alexander blel bara dåligare och dåligare. Han hade inte kissat på 1 dygn och då började deras oroklockar ringa. Så vi fick på oss några timmar att få i han vätska annars skulle de bli sond matningen genom näsan.Vi höll på hela dagen timmarna gick så långsamt.
sen blev det byte av sköterskor och Läkare och vi fick en helt underbar läkare som verkligen förstog min frustation. Hon betämmde på en gång att vi skulle fortsätta försöka ge hen vätska och sen skulle dom prova sätta dropp igen. Och alexander fick syn på en MER flaska och det ville han ha så de var bara att springa bner till butiken och köpa lite flaskor och försöka få i han så mycket som möjligt. Han fick embla på hela kroppen för dom visste inte vart dom skulle hitta en bra ådra.Dom kunde lugna mig med att hon som skulle försöka sätta kanylen denna gång var specialist. Och om de inte skulle gå denna gång så skulle dom inte hålla på lika länge utan då skulle dom sätta in sondet på engång istället. Men vi fick i han massa MER men de räckte inte för han hade fort farande inte kissat. så precis när marcus kom in efter jobbet så började dom kolla vart dom skulle sätta kanylen. Och dom satt den i foten på första försöket!! Så dropp blev det och han somnade nästan på en gång. Sov hela natten gjorde han då och vi ficki han välling som han fick behålla sen på onsdagens morgon. man såg att han var piggare och att vätskedroppet hade gjort susen på han. Läkarna kom in sen när dom ahde rond och sa att vi skulle få åka hem den dagen!! har aldrig kännt mig så glad över att få lämna ett sjukhus =)
Vi kom väl hem vid 3 tiden på onsdagen och sen dess har det gått sakta med säkert framåt. Nu är han piggare och äter pencellin mot öron och ögon inflamationen han åkte på eftersom hans kropp var nedbruten.
Därför har vi varit lite off i några dagar, men vi är tillbaka nu och jag vill tacka för alla fina sms jag fått. Det har hjälpt mig genom dessa dagar och det gör mig glad och starkare när jag ser hur mycket Alexander betyder för alla nadra åxå.
Han är pigg nu och tycker om att få besök så igår komk mormor och morbror hit och alexander var överlycklig.
Så dörrarna står öppna! =)
Oj nu känner jag att jag har fått skriv kramp i armen och fingrarna. blev lite längre än vad jag trodde. jg som skulle skriva om graviditeten också, men de får bli i ett annat inlägg för nu ska jag vila lite.
Ha en bra dag!
Kommentarer
Postat av: Happa
Vad skönt att Alexander mår bra igen :)
Postat av: jannike
Fy va jobbigt! men va skönt att han mår bättre nu, hade också en liten insident som sluta med sjukhuset, men inte så allvarligt som erat. Fy va jobbigt för er. Kram kram
Postat av: A
Skönt att höra att han är bra igen, kommer och hälsar på i veckan!
Trackback
