Torsdag
Snart är det helg igen då och det som är skönt just nu är att det är sista dagen som marcus jobbar för nu blir han ledig tills på måndag.Skönt att få umgås lite om dagarnaa och inte bara innan man ska sova.Ibland känns det som att det spills bort så mycket dyrbar tid och jag vet inte hur jag ska göra för att få igen all den tiden jag behöver.
Jag har ångest för att jag har alexander på dagiset under dagarna, eftersom något kan ju hända så man får mindre tid för varann, de behöver inte vara så att man får ha alla tid i världen till man blir gammal. Allt kan vända på någon sekund,minut,timme,dag,vecka,månad eller år. Vem har sagt att man får dom där 40-70 åren tillsammans? Jag vill ju vara med han så mycket som möjligt just nu för ibland går jag runt och bara känner en känsla att allt står inte rätt till att något hemskt verkligen kommer hända med min familj. Men med vem eller vad det vet jag inte men denna känsla har dykt upp mer och mer nu på slutet.Vill ha bort den dära hemska tanken och känslan som sätter stopp för mig. Det är som att köra in en pinne i hjulet på en rullande cykel, helt tvärstopp blir det och hela kroppen verkligen låser sig. Jag känner hur jag blir fast i min egna kropp som svettas och blir helt svag. Vad är detta för något?
Samtidigt så vet jag att alexander behöver få vara med massa barn och leka för han är i en period där han blivit väldigt aktiv och det ska ske saker hela tiden. Och i mitt tillstånd just nu med ömmande rygg,sammandragningar och ja vissa dagar känner jag mig halft död. Ja då är det inte lätt att leka och sysselsätta alexander en hel dag. Och det känns ju bättre nu åxå när han verkligen vill vara kvar på dagiset, han gråter ju inte alls längre när man lämnar han och han springer iväg och leker på en gång med de andra barnen. Fan gör jag fel?
Idag är en sånn dära dag som jag inte vet vart jag har mig själv, känndes bra att gå upp imorse och allt flöt på, sen efter jag lämnat alexander på dagiset och kom hem hit innan för dörren så bara rasade allt samman igen. Är trött på att stå och bygga upp dessa väggar som rasar för mig var och varannan dag nu. Det var som att man hörde hur det pös ut luft ur mig, som att hela kroppen tömmdes på den energin den hade. Det har gått 3 timmar sen dess och jag har inte fått ett skit gjort och nyss så satt jag bara på en stol och fick en sånn där attack som jag brukar få om dagarna. Att tårarna bara kommer och att jag sitter och gråter hysteriskt, ja panikgrin kan man väl kalla det för. Men för vad jag gråter och vad jag får panik för det vet jag inte för vid dessa tillfällen så är det helt svart i mina ögon. Det är som att gråta i sömnen lite, man sover och gråter samtidigt men i detta fall så är ju jag VAKEN. Men varför varför varför?
Just nu så är det 29 dagar kvar till BF och jag hoppas verkligen att det sker i rätta tider, men just nu är jag också så sjukt trött på att vara gravid att jag skulle kunna föda idag. Men om det skulle ske nu eller tidigare än beräknat så skänns det som det kör ihop sig för marcus kan inte ta ut pappaledighet vissa veckor. Och då blir man dör själv de 2-3 första veckorna med en nykläckt unge och en busunge som heter alexander. Så nja jag hoppas det blir när marcus kan vara hemma annars får jag nog ännu mer panik än vad jag har. Men samtidigt så med min otur så går jag över säkert 2 veckor.
Nej nu ska jag väl försöka göra någon nytta innan jag ska hämta alexander igen. men vad är det för mening att göra nytta när inget alls uppskattas.Det hade ju varit en sak om jag uppskattadde själv de jag gör eller gjort men så är det ju inte.
Ha en bra dag!
