se mig
Idag är det sånnt där värder ute som det alltid är innan sommaren verkligen kommer. Ena stunden lyser solen och det är varmt och andra stunden så är det stora svarta moln som täcker hela himlen. Så allt blir mörkt och dystert.
Precis så pendlar mitt liv just nu, jag kan vara jätte glad och allt ser ljust ut på morgonen när man kliver upp, men sen på bara någon sekund så förändras de dära härliga känslan till en stor sten i bröstet som gör de svårt att andas. Och allt ser då på en gång bäcksvart ut. Känns som att jag sitter fast i en berg och dal bana och inte kan ta mig ur den, att jag måste sitta och åka runt i den flera varv till jag själv känner att nu är det nära slutet. Varför ska jag alltid behöva ge upp? varför måste jag vika mig?
det är vid sånna här tillfällen jag verkligen behöver någon att kunna prata med, att kunna lita på.
För jag behöver bolla mina tankar med någon, jag behöver verkligen få säga vad jag tycker och tänker utan att någon ska dum förklara mig på en gång.
Men här så står jag ensam i mörkret kvar och får viska alla minnen, tankar och ord till mig själv.
På de senaste dagarna har jag inte precis kännt mig så älskad, de har istället kännts som att alla vill bli av med mig att jag bara är en stor börda för de flesta.
Borde jag bara försvinna?? Kanske skulle vara bra för mig och alla andra. Ja jag vet faktist inte.
hade massa tankar jag tänkte srkriva här med jag tänkte varför ska jag sitta här med ett falskt leende och skriva mina tankar och funderingar när jag vet att inget kommer kännas bättre. De blir bara jag som kommer må sämre ändå.
Och nu står det helt stilla så då får jag ge upp ännu en gång med att skriva för annars blir det bara mer blask än vad det redan är.
Precis så pendlar mitt liv just nu, jag kan vara jätte glad och allt ser ljust ut på morgonen när man kliver upp, men sen på bara någon sekund så förändras de dära härliga känslan till en stor sten i bröstet som gör de svårt att andas. Och allt ser då på en gång bäcksvart ut. Känns som att jag sitter fast i en berg och dal bana och inte kan ta mig ur den, att jag måste sitta och åka runt i den flera varv till jag själv känner att nu är det nära slutet. Varför ska jag alltid behöva ge upp? varför måste jag vika mig?
det är vid sånna här tillfällen jag verkligen behöver någon att kunna prata med, att kunna lita på.
För jag behöver bolla mina tankar med någon, jag behöver verkligen få säga vad jag tycker och tänker utan att någon ska dum förklara mig på en gång.
Men här så står jag ensam i mörkret kvar och får viska alla minnen, tankar och ord till mig själv.
På de senaste dagarna har jag inte precis kännt mig så älskad, de har istället kännts som att alla vill bli av med mig att jag bara är en stor börda för de flesta.
Borde jag bara försvinna?? Kanske skulle vara bra för mig och alla andra. Ja jag vet faktist inte.
hade massa tankar jag tänkte srkriva här med jag tänkte varför ska jag sitta här med ett falskt leende och skriva mina tankar och funderingar när jag vet att inget kommer kännas bättre. De blir bara jag som kommer må sämre ändå.
Och nu står det helt stilla så då får jag ge upp ännu en gång med att skriva för annars blir det bara mer blask än vad det redan är.
Kommentarer
Trackback
